Göran Schmidts hemsida

Sätt näsan tätt intill och njut av mandeldoften! Precis där Ers vik slutar i sydväst i den lilla backen till vänster växer ett bestånd med mandelblommor i maj månad. Tyvärr har beståndet minskat kraftigt de senaste åren. Det tycks vara en orangefärgad sotsvamp av något slag som angriper de späda plantorna. Sådant där brukar vara av övergående slag, för naturen själv brukar sällan minska sin mångfald genom att utrota någon art - utrotning är det bara vi människor som ägnar oss åt. Det troliga är att beståndet kommer att repa sig om några år.

Mandelblomman har en speciellt ekonomisk strategi för att leverera sitt pollen. Blomman är femtalig och har tio ståndare, men dessa mognar en om dagen. Den första blomningsdagen rör sig ståndare nummer ett så att knappen hamnar precis i mitten av blomman där sannolikheten är störst att bepudra det besökande biet. Nästa dag är det ståndare nummer tvås tur att röra sig mot blommans mitt och öppna sin lilla pollenbehållare. Och så vidare. När till sist den tionde ståndaren gjort sitt så mognar pistillmärket och blir klibbigt. Eftersom det nu inte finns något pollen tillgängligt från de egna ståndarna så undviks självbefruktning. Majveronikan här ovanför hade en precis omvänd strategi, men med samma resultat.

Mandelblomman tillhör de så kallade "bräckorna" som det finns ganska många sorter av uppe i fjälltrakterna. Nere vid stjälkbasen bildas små groddknoppar. De bildas utan föregående befruktning. När de trillar loss från plantan kan de växa ut till ett nytt individ (ja, det heter faktiskt "ett individ" när det handlar om icke-människor), genetiskt identiskt med moderplantan. Helgardering skulle man kunna kalla det. Just i en situation som den rådande, när det inte är så många plantor som orkar sätta blom på grund av svampangreppet så kan det visa sig bli just den här egenskapen som får populationen att överleva.

Groddknopparna är ätbara och i Dalsland lär mandelblomman gå under namnet "Jungfru Marie potatis".

Släktnamnet Saxifraga kommer av latinets saxum "sten" och frango "jag bryter". Förklaringen är gissningsvis att arterna inom gruppen växer på berget och i små sprickor så att man kan få intrycket att det är de som förorsakar sprickorna.