Maskros (Taraxacum vulgare)
Maskrosen kan till och med min vän elektroingenjören namnet på. Lika genuint ointresserad är han annars av vad som växer
på marken som jag är av hans radioantenner, vilket inte gör vänskapen sämre för det.
Man kan inte låta bli att fasineras av de vackra och symmetriska fruktställningarna och den geniala konstruktionen hos de fallskärmsförsedda maskrosfrukterna som seglar iväg i försommarbrisen. Eller som blir ivägblåsta av ett litet barn, eller vuxen som inte förlorat sitt barnasinne.
Maskrosens blad är ätliga, men är beskare än ruccolasallad såvida man inte täckt över dem så att de bleknat i brist på solljus. Växten, i synnerhet roten, innehåller en vit mjölksaft som bland annat innehåller urindrivande ämnen och även ämnen som stimulerar ämnesomsättningen. Den innehåller dessutom kautschuk, d v s naturgummi, och enligt Kerstin Ljungqvists "Nyttans växter" förädlade man i Skåne på 1950-talet fram plantor med en saft som höll ända till 25% gummi! Det blev aldrig någon storskalig odling av det, men vem vet - kanske finns det en potential inför framtiden när andra gummiråvaror blir dyrare.
Det svenska namnet maskros kommer av att det ofta finns små insekter och insektslarver nere bland kronbladen som äter av blommans pollen och nektar, och som man tydligen tycker har påmint om små maskar
I Bohuslän kallas maskrosen bland annat "lejontand", och det är ett namn som lär vara importerat; på tyska heter den
nämligen "Löwenzahn", och i England kallas den "dandelion" – en import i sin tur från franskans dent de lion
som betyder samma sak. Namnet lejontand syftar för övrigt på utseendet på de vasst flikade bladen.
De urindrivande egenskaperna hos maskrosen går igen i det franska namnet på växten – piss-en-lit, som betyder "kissa i
sängen". Charmigt värre…
Artnamnet vulgare betyder "vanlig, och det kan man gott hålla med om i det här fallet...
Se även Sandmaskros.