Göran Schmidts hemsida

Marrispen är som vackrast på högsommaren i mitten av juli. Rörös vackraste exemplar av marrisp fanns (se nedan) längst ut på den nordvästligaste udden på ön. Ett par något mindre plantor finns (fanns...) längre österut på Tåt, strax nordväst om "Håkans hytta". Det engelska namnet på växten översätts till "Allmän havs-lavendel", vilket är ett träffande namn, åtminstone med avseende på utseendet. Marrispen doftar däremot inget speciellt.

Marrispen är sällsynt och förekommer bara här och var på strandängar längs västkusten. På Rörö tror jag inte att den har gästat mer än ett femtontal år. Sannolikt var den avsevärt vanligare i forna tider, för annars hade Linné knappast gett den artnamnet vulgare som betyder just "vanlig".

De senaste årens fårbetning har tyvärr gått hårt åt marrispen på Rörö. Beståndet på öns nordvästspets är helt borta. Betesskyddet kom två år för sent. Det norr om Håkans hytta har nästintill gått samma öde till mötes, trots ett armeringsnät som skydd. Det har nog några badgäster tagit med sig i tron att det "flutit iland" (Tjåttar ni vet…). Där finns nu bara lite låga blad kvar. Förhoppningsvis kommer fåren att missa dem så att rötterna kan överleva tills fårbetningsepisoden är avslutad om några år. Och annars får man vänta i hopp om att det finns några grobara frön nere i sanden.

Släktingen Bohusmarrisp ( Limonium humile) är blekare och betydligt glesare i blomställningen. Jag har inte hittat den på Rörö ännu. Däremot förekommer den på den obebodda grannholmen Rammen i öster.