Mannagräs (Glyceria fluitans)
Här och var i Rörös små dammar kan man hitta ett långt gräs med en anmärkningsvärt gles vippa, där de
enskilda småaxen är stora och efter blomningen sitter tätt tryckta mot strået. Bladen flyter på vattenytan (vilket dock
inte framgår av bilden härintill). Det är Mannagräset. En något sydligare släkting som går under beteckningen
Skånskt Mannagräs (Glyceria notata) brukade man under 16- och 1700-talen skörda i form av så kallade "mannagryn"
som sedan användes i hushållet. Smaken var söt och god, och vi importerade ansenliga mängder från de Baltiska länderna.
Under 1800-talet började man använda vanligt vete för att "förfalska" de äkta mannagrynen, och det gör man
än idag. Förfalskningarna går att hitta i livsmedelsbutikerna. Värdelöst vetande – jag vet – men ändå...