Juni 2011
Min semester inleddes med några minnesvärda flugfiskedagar i Jämtlands fjällvärld tillsammans med vännen Martin. På bilden ser du ett par skönheter från fjälltjärnen, vardera på strax under kilot.
Skönhet får också bli temat för juni månads reflektion.
Man kan undra hur det kommer sig att vi människor har ett så utpräglat sinne för skönhet. Evolutionsteoretikerna spekulerar i förklaringen att det friska och starka som regel är skönare än det sjuka och svaga, och att det naturliga urvalet under årmiljonerna därför skulle ha mejslat fram vårt estetiska sinnelag utifrån krassa överlevnadsskäl.
Goda teorier genererar goda förklaringar och dåliga teorier dåliga…
Skönhet är en dimension som genomsyrar hela skapelsen, och de flesta av oss äger förmågan att uppleva och uppskatta den med alla våra sinnen. Former, färger, ljud, smaker, dofter — ja till och med känselsinnet förmedlar skönhet — tänk att få lägga sig ner på en varm klippa efter ett svalkande dopp en varm sommardag!
I ingenjörssammanhang är skönhet en så grundläggande storhet att den tillägnats ett eget ämnesområde i form av estetik. Varje konstruktör och formgivare vet att det som regel inte räcker att en produkt är funktionell för att sälja, den måste dessutom vara estetiskt tilltalande.
I vissa fall är skönhetsdimensionen en mer eller mindre inneboende och direkt konsekvens av själva konstruktionen — som t ex Uddevallabron här på bilden.
Andra gånger tillför konstruktören medvetet en estetisk dimension till sin produkt som ett
separat led i designprocessen, frikopplat från funktionsaspekten, helt enkelt för att skönhet är något varje designer intuitivt önskar förmedla (och varje konsument vill uppleva). En sådan skönhetsdimension bidrar alltså inte till funktionen. När detta slag av skönhet är närvarande utgör det ett omistligt kännetecken på en aktiv och medveten design.
Den tillför produkten en extra dimension. Ornamenten på bilden härintill har naturligtvis ingen annan funktion än att utgöra en fröjd för det mänskliga ögat.
Ser vi oss omkring kommer vi att upptäcka att hela skapelsen tycks överflöda av just den här sistnämnda överflödiga (!) formen av skönhet.
Vi finner naturens "ornament" i fjärilsvingarnas skimmer, i ögonen i påfågelns stjärtplym, i den oskuldsfulla renheten hos den vita näckrosen i dammen, i koltrastens melodier i solnedgången, i doften av vildkaprifol, i kvällshimlens färgspel vid midsommartid, i smaken av nyplockade smultron, i det lilla barnets leende och — som sagt — i färgspelet i en nylandad öring och röding i vitmossan vid fjällsjön.
Jag tycker att det är svårt att tolka skapelsens överflödande skönhetsdimensioner som någonting annat en hälsning från Någon som ville det sköna.*
* Uppenbarligen just för din och min skull, för vi är sannolikt de enda av jordens varelser som äger förmågan att uppleva och uppskatta skönhetens alla dimensioner fullt ut!
