Göran Schmidts hemsida

Maj 2011

Just den här månaden är "den galna månaden" brukade min numera pensionerade kollega Britta alltid säga. Månaden då lärare, elever och föräldrar (och för all del — stundtals även skolledare…) är stressade och överkänsliga för alla former av kritik och då varje olägenhet förstoras till oproportionerliga höjder. Nationella prov ska rättas, betyg ska sättas och motiveras och accepteras. Det är den månad då man drömmer som intensivast om att få bli pensionär och tillbringa varenda dag bland hägg, syren och liljekonvalj.

Men just den här majmånaden var det också någonting annat som blommade.

Abortdebatten.

Den blommade upp på nytt efter en lång dvala under sekulariseringens bistra vinter, och fick extra bränsle när sjuksköterskan och politikern Gunilla Gomér från Alingsås i slutet av månaden intervjuades i Västnytt och förespråkade en nollvision för aborter. Och som ett led i denna vision föreslog hon att kvinnor som blivit oönskat gravida borde uppmuntras att fullfölja sin graviditet och sedan låta lika oönskat barnlösa par få adoptera barnen. Inte som abortfrågans lösning, men som en av många sådana.

Och reaktionerna lät förstås inte vänta på sig. "Hur kul är det att föda ett barn som sedan måste lämnas bort?" skrev en bloggare, som uppenbarligen fäste samma vikt vid munterhet som vid liv. "Ett foster är inte en människa förrän den dagen det föds" en annan, som förmodligen aldrig besökt en biologilektion.
Och därtill en väl avmätt känga från den egna partiledningen i den politiska korrekthetens namn.

Menar Gunilla alltså på fullaste allvar att det skulle var mer humant att låta ett litet människokryp möta en varm längtande famn i stället för att läggas att dö en liten skål av kallt stål?
Ja, det verkar så.

Tack Gunilla för att du vågar sticka ut hakan och få på pälsen av alla dessa tyckare. Fortsätt kämpa för de nära 40 000 små liv som varje år berövas möjligheten att få känna doften av svenska syrener eller uppleva sin första förälskelse.

För vem tillfrågar de små rättslösa liven själva? Och vem för deras talan?
Du är en av dem. Det ska du ha all heder för.

Häromdagen var det mors dag.
Mamma Märtha är snart 88 år, pigg och alert. Jag vet att hon gillar ditt förslag, Gunilla.
Mamma var före sin tid, och valde i mitten av 1950-talet att göra precis så som du föreslår nu i maj 2011.

Och därför kan jag skriva de här raderna. Hur skulle jag kunna annat än hålla med dig?!