Göran Schmidts hemsida

Oktober 2011

I början av 1960-talet fick jag "ärva" min första cykel efter kusinen Sture. Den hade kombinationslås. Så här närmare 50 år senare vågar jag avslöja koden: Den var 1-3-4-2.

Med fyra siffror att välja mellan och fyra sådana i följd innebar det att en presumtiv cykeltjuv skulle ha haft en chans på 256 för att kunna låsa upp min cykel och trampa iväg. Men det inträffade dessbättre aldrig.

 När Roger Penrose - matematiker och nära vän till den berömde fysikern  Stephen  Hawking - satte sig ned och på ett liknande sätt uppskattade oddsen för att ett  universum med förutsättningar för intelligent liv skulle kunna uppstå genom  slumpmässiga kombinationer av värden på de olika naturkonstanterna^[1] kom han  fram till att det handlade om en chans på 10^{10^23 [2]}. Det är ett tal som består av en  etta följd av hundra tusen miljarder miljarder nollor.

Det är knappast någon överdrift att påstå att oddsen för att vårt universum uppstod av en slump tycks något sämre än för en cykeltjuv i början av 60-talet.

Man kanske skulle kunna tycka att det där vore ett ganska rejält argument för att tro på en Skapare. Och det är det säkert också - men mest för dem som redan tror på Gud, som det verkar. För många som inte gör det - inklusive Steven Hawking - är nämligen det alternativet uteslutet redan från början.

Förklaringen till att vi ändå kan sitta här, resonerar Hawking och hans lärjungar, är att antalet tänkbara universa är närmast oändliga till antalet^[3] - parallellt med vår värld finns myriader av andra världar, oåtkomliga för våra instrument och vår fattningsförmåga, men möjliga att beskriva med hjälp av matematik. I Hawkings berömda tankebyggnad, som går under namnet M-teorin, ingår 11 dimensioner, varav fyra^[4] är begripliga för våra sinnen. Resterande sju är bortanför den här världen och därmed omöjliga för oss att begripa.

Att just vårt universum ger sken av att vara så svindlande finjusterat menar de beror på att i alla världar utan de rätta kombinationerna av naturkonstanter kan inget medvetet liv uppstå, kanske inte ens atomer, och därför finns det i de världarna inga åskådare som kan ställa intelligenta frågor om sitt ursprung.
Och inte cykla heller, för den delen.
Men det kan ju vi, och därmed tycker man att saken är bevisad - just vår värld är en nödvändig, blind lyckoträff!

Själv är jag en sån där stenålderstyp som tycker att det både känns relevantare och betydligt mer hanterbart att tro på en Gud än att tro på sju otänkbara dimensioner och ett oändligt antal virtuella världar som ingen någonsin kommer att kunna sätta sin fot i. Men var och en är ju fri att tro precis vad han eller hon vill. Jag har bara svårt att se varför det skulle anses mer vetenskapligt att tro på existensen av alla de där obevisbara dimensionerna än på Gud.
Jag är faktiskt benägen att hålla med astronomen Carl Sagan som sagt:

"För egen del föredrar jag mycket hellre att söka förstå Universum som det verkligen är, än att förbli i villfarelse - hur tillfredsställande och hoppingivande en sådan än må vara." ^[5]

Och nöjer mig med att konstatera att vår värld är fantastisk, all mänsklig galenskap till trots, och att jag förmodligen inte hade gjort den bättre själv!

[1]  Värdena på de konstanter som bestämmer ljusets hastighet, gravitationens storlek, massan av atomernas beståndsdelar för att nämna några exempel    [Tillbaka till texten]

[2]  Källa: http://www.evolutionnews.org/2010/04.    [Tillbaka till texten]

[3]  Den så kallade "Multiversum-hypotesen"    [Tillbaka till texten]

[4]  De tre rumsdimensionerna (längd, bredd, höjd) och tid.    [Tillbaka till texten]

[5]  Carl Sagan, The Demon-Haunted World (1995) Kap 1.    [Tillbaka till texten]