Februari 2012
Februari är statistiskt sett den kallaste månaden på året, men ikväll denna skottårsdag har det varit en solig vårdag med uppemot +10. Och ändå sitter jag här och huttrar med kalla kårar längs ryggraden.
Nej, jag sitter inte och tittar på någon psykologisk thriller eller läser någon bloddrypande deckare.
Jag läser på Skolverkets hemsida.
Närmare bestämt ett referat av en NO-didaktisk avhandling med rubriken "Utmaningar för undervisning och lärande inom evolution".
Det har länge varit frustrerande för många biologilärare att deras elever av någon obegriplig anledning har svårt att ta till sig evolutionsteorins förklaringar till hur bakterier alldeles av sig själv förändrats med tiden och förvandlats till pingviner, hamstrar, människor och lingon. Och en hel del annat.
Inlärningsforskare har ägnat en hel del tid och resurser åt att försöka identifiera de bakomliggande "låsningarna och hindren för inlärning" när det gäller utvecklingsläran. Nu refererar Skolverket till en amerikansk undersökning och skriver så här under rubriken Emotionella hinder för lärande:
"Ett exempel på ett sådant emotionellt hinder kan vara tron på en god gud som gett människor en odödlig själ som
lever vidare efter att personen har dött.
Om detta ställs mot en världsbild där mänskligheten kan framstå som ett obetydligt
fenomen i ett likgiltigt universum, så kan detta försvåra accepterandet av evolutionsteorin."
Brrrr!
Det är uppenbarligen lättare för en ung människa som inte tror att det finns någon Gud eller mening med tillvaron eller liv efter döden att ta till sig kunskapen om evolutionen. Och vice versa: Ungdomar som tror på Gud är - utan att själva inse det - funktionshindrade i detta avseende.
Tar man del av referenserna till skolverksartikeln ser man att de amerikanska inlärningspedagogerna diskuterar flera tänkbara lösningar på problemet. De förordar en pedagogisk fint kallad "teistisk evolution", d v s att Gud fanns med någonstans i bakgrunden och såg till att evolutionen blev som den blev. För har eleverna väl insett att evolutionen är Guds skapelsemetod så är det sedan en relativt enkel match att få dem att förstå att evolutionen i praktiken fungerar lika bra utan Gud. Tydligen verkar detta senare vara ett mål i sig.
Av detta får var och en dra sina egna slutsatser, men man kan ju fundera över varför det är så oerhört angeläget att allas uppfattningar måste likriktas åt ett visst håll just när det gäller frågan om vårt ursprung?
Våra beslutsfattare har bestämt att eleverna i vår svenska skola ska "utveckla ett naturvetenskapligt perspektiv på vår omvärld med evolutionsteorin som grund", så Skolverket gör ju bara sitt jobb. Men nog är konsekvenserna rätt anmärkningsvärda!
Nog om detta. Ljuset börjar återvända.
För övrigt har jag ägnat februari åt att skriva en insändare till tidningen Dagen på ett liknande tema, och bråkat lite grand på "humanisternas" hemmaplan i "Skeptikerpodden" avsnitt 73 .
Annars är livet lugnt och stilla...
