Maj 2012
Det måste bara sägas. Vi har blivit med torp.
Förra månaden blev månadskrönikan försenad på grund av en extrem arbetsbörda. Den här månaden var det väl inte stort bättre med den saken, men den här gången berodde förseningen nog mer på alla bestyr med att röja i en vildvuxen trädgård och att åka till IKEA på all ledig tid. Så det här skriver jag i ett litet rött torp vid foten av Kinnekulle. Kontrasten till det karga Bohuslän kan knappast bli större, bortsett från en nästan obruten horisontlinje där även här himmel möter hav. Innanhav för att vara exakt. Ty vår största insjö får väl anses vara ett sådant.
I träden sjunger härmsångare och ett par kilometer borta i Hjelmsäter blommar guckuskon som intensivast. Jag hade aldrig
sett den i verkligheten förut, och blev helt betagen av detta mästerverk av formgivning. Så det får bli ämnet för
majkrönikan!
Bilderna nedan tog jag vid Hjelmsäter, Västergötland den 26 maj i år.
Namnet guckusko kommer av gucku, eller "koko", eftersom orkidén blommar i gökens tid (i trakten av Kinnekulle blommar den under ett par veckor kring månadsskiftet maj - juni, senare norrut i landet), och sko eftersom blommans så läppformade kronblad liknar en sko eller snarare toffel.
Nere i den gula toffeln finns små rödaktiga körtlar som luktar gott och som lockar till sig insekter, bland annat små bin.
När ett sådant väl krupit in i toffeln genom den stora öppningen upptill och smakat på körtelsaften vill det efter en
stund klättra ut, men upptäcker till sin förvåning att toffelväggarna är extremt glatta och inte ger något
fotfäste. Dessutom är kanterna på toffelöppningen däruppe nedvikta vilket gör det extra besvärligt att ta sig ut.
Efter några fruktlösa försök ser sig det lilla biet omkring och upptäcker att det faktiskt finns ett par små gluggar
upptill på baksidan av toffelväggen där dagsljuset också tränger in.
Och faktiskt - finns där inte en liten hårbeklädd "stig" som leder rakt upp mot gluggarna! Jodå. På väg upp måste biet först tränga sig förbi en liten flik av blommans märke (honliga del) som vid närkontakten borstar av lite frömjöl (pollen) från biets päls. (Om biet nyligen varit i en annan guckuskoblomma så blir blomman nu befruktad* och kan sätta frö). Nu är det bara en liten bit kvar. Men ett hinder återstår. Precis när vårt lilla bi ska pressa sig ut genom en av gluggarna och ut i det fria måste det först tränga sig förbi en av guckuskons ståndarknappar. Om biet är litet nog kommer det nu ut ur blomman med pälsen fullt av nytt frömjöl i pälsen. Men vad gör det om hundra år - luften är frisk och klar och nånstans där bortifrån luktar det förföriskt från nästa guckuskoblomma...
Skulle biet råka vara lite större brukar berättelsen inte sluta så lyckligt. Då blir det som regel så att den
stackaren svälter ihjäl därinne i toffeln eftersom gluggarna är för små för att klämma sig ut igenom. Och
då är livet för bi. (Ursäkta den dåliga humorn - kunde bara inte låta bi)...
* Egentligen "pollinerad", för befruktningen sker i ett något senare skede nere i blommans fruktämne (ifall
någon biolog skulle haka upp sig).
