Juni 2012
Till vårt lilla röda torp hör det en 
ganska stor trädgård. Något vildvuxen och delvis ganska vattensjuk, i synnerhet efter den här vårens och försommarens
ymniga regnande. Och utanför köksfönstren ner mot Vänern till ligger några dekorativa avsatser av sandsten och kalksten som
vi ska försöka förvandla från ett eldorado för brännässlor och kirskål till ett Babylons hängande
trädgårdar i miniatyr. Men vi har insett att det kommer att ta tid. Vi är nämligen inte ensamma. Det visar sig att vi delar
arrendet med ett okänt antal vinbergssnäckor. Såna där man kan beställa in med vitlökssmör på fina franska
restauranger under namnet Escargots och som munkar tog med sig till Sverige under medeltiden. För att de fick ätas under den katolska
fastan sägs det. Fuskfasta säger jag.
Nåväl - det dröjde inte många
minuter förrän snäckorna upptäckte de små plättarna av gul fetknopp som jag transplanterat till vår terrass som
ett första initiativ mot babylonisk trädgård. 
Morgonen därpå var det stora kala fläckar i tuvorna. Jag insåg
genast att det sannolikt blir till att välja mellan fetknoppar eller snäckor. Och eftersom snäckorna redan hunnit gräva ner sig
i rabatterna och lägga samlingar av halvcentimeterstora vita små ägg lite varstans så är fetknopparna nedprioriterade,
åtminstone för den här säsongen (hoppas att ingen läsare tar detta personligt).
Faktum är att jag - till skillnad från övriga familjemedlemmar - alltid har varit fascinerad av sniglar (och snäckor är ju som du förmodligen vet sniglar med skal). Ett av mina tidigaste minnen är för övrigt när jag gick och samlade svarta skogssniglar i min leksaksskottkärra på mormors och morfars lantställe i Hindås...
Det är lärorikt att studera en snigel. Jag rekommenderar dig varmt att offra en halvtimma av din semestertid med att iaktta en snigel på nära håll. Varför inte en sån där förhatlig "mördarsnigel" (spansk skogssnigel), eller en vanlig hederlig svensk svart skogssnigel. Det är väl använd tid. Förundras över hur den bär sig åt för att ta sig fram. Låt den smaka på ditt lillfinger genom att skrapa med sin lilla rasptunga. Fundera över hur den upplever sin omvärld. Vad den har för tidsuppfattning. Eller har den någon sådan över huvud taget? Varför skulle den egentligen det? Kan en snigel vara stressad? Och så vidare. Och när du funderat färdigt - sitt bara och njut och förundras över den eleganta formgivningen. Och gå därifrån betydligt mer avstressad än när du kom och garanterat med många nya och annorlunda tankar i sinnet.
Snigelhatare finns det gott om, även på mycket nära håll, och sådana har ifrågasatt varför Gud skapade sådana varelser. Själv tycker jag att saken är klar som snigelslem - för att hjälpa oss att inse vårt behov av att varva ner och få perspektiv på vårt galna vardagstempo!
Att man sedan ibland kan gratinera dem och lägga dem på en macka gör ju inte saken sämre!
Skön semester i snigeltempo tillönskas!
