April 2014
Civilingenjör i kemiteknik utbildade jag mig till innan jag började studera den biologi som så småningom skulle bli mitt huvudämne. Men det var inte på Chalmers jag lärde mig kemi. Och inte matematik heller för den delen. Det gjorde jag först i klassrummet när jag undervisade mina elever. När jag förberedde lektionerna, när jag svarade på elevernas frågor och funderingar och när jag rättade deras skrivningar. Det var då pengen trillade ner på riktigt. Gång på gång.
Jag är inte unik i det avseendet. Det är något varje lärare kan vittna om. I varje fall alla jag har mött genom åren.
Det där måste bero på något.
Det tycks ligga en lärandets stora hemlighet i att saker och ting faller på plats på allvar först när man hamnar i situationen att behöva förklara för någon annan. Då tvingas man sätta saker i sitt sammanhang. Då tvingas man så att säga kämpa sig ā€¯upp på bergstoppenā€¯ och brottas med fakta och formuleringar till dess att man liksom ā€¯serā€¯ kunskapslandskapet framför sig. Först när man ser detaljerna därute lite grand från ovan, kan man guida andra runt de hinder där de stött på patrull, genom att förklara varför de gick fel, och i vilken riktning de bör ta sina nästa steg. Och under den processen får man själv en allt skarpare blick. Var och en av oss har sin egen väg att vandra genom kunskapslandskapet, och vad som utgör hinder för kunskapsvandringen varierar från person till person. Stöd från en kunnig och reflekterande, "högt placerad" pedagog är till en ovärderlig hjälp för att man som elev inte ska ge upp längs vägen.
Som lärare borde man därför ställa sig frågan: Borde jag inte låta mina elever få möjlighet att lära sig just på det sättet ā€“ genom att inhämta kunskaper som de sedan får i uppgift att förklara för sina klasskamrater?! Jag tror det. Tyvärr (nåja, det är mitt eget val) har jag själv lämnat lärarbanan bakom mig, så jag har inte möjlighet att testa det själv. Och det krävs mod av en lärare för att våga arbeta på det sättet. Dels kanske det tar lite längre tid, vilket alltid är en bristvara. Och dels skulle man nog få vara beredd på en eller annan förälder som ringer sent på kvällen och förfasar sig över att deras son eller dotter "som minsann är så duktig" ska behöva sitta och lära sina klasskamrater grundläggande saker, i stället för att plugga vidare och lära sig själva mer.
Om de bara anade vilken björntjänst det vore att be deras barn läsa in nästa kapitel innan de fått möjlighet att lära någon annan det de inbillade sig att de redan kunde.
Det här är faktiskt inte bara egna funderingar. Det råkar vara en av de modernaste idĆ©erna inom pedagogiken. Så sent som härom veckan satt jag ner och lyssnade till pedagogikprofessor Dylan Wiliam som kommit till precis samma slutsats.
Även en blind höna som jag kan tydligen lägga guldägg ibland.
Eller hur det nu heter.
