Maj 2014
Kristi himmelsfärds dag och 
sista dagarna i maj. Eldar i köksspisen och tittar ut över en spegelblank Kinnevik. Kållandsö som en
tunn linje i väster, himlen möter vattenhorisonten i norr.
För 1984 år sedan (tror jag) stod lärjungarna förundrade medan Jesus liksom sögs upp i ett moln och försvann.[1] De tittade förvånat på varandra och nöp sig – eller kanske varandra – i skinnet. Säkert inte för första gången, för de senaste tre åren hade de varit med om många otroliga situationer tillsammans med Jesus.
- Knappast, tänker en sekulariserad svensk – dikt och sagor. Tomtar, troll och hokus pokus, vem tror på sådant anno tjugohundrafjorton?!
Jag uppskattar att vara svensk. Förmodligen för att jag är född och uppvuxen här. Men framför allt uppskattar jag att vara avsekulariserad.
"- Varför står ni och ser mot himlen?" frågade de två änglarna.
I och för sig var det nog tur att jag inte var med, för som den Göteborgare man är skulle det nog ha sluppit ur mig ett "Gissa tre gånger!" eller "Ser det inte ut som om det ska börja snöa!" eller "Han sa ju att vi skulle se upp för farisĂ©erna!". Och änglar ska man nog inte kaxa sig mot. De som eventuellt gjorde det verkar i alla fall inte ha fått chansen att berätta om det i Bibeln.
Änglarna fortsatte: "- Denne Jesus som blivit upptagen från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni sett honom fara upp till himlen."
Snart har 2 000 år gått sedan avfärden. Vad gör egentligen Jesus däruppe i avvaktan på återkomsten?
En sak gjorde han i alla fall för några veckor sedan.
Vi hade konfirmationsläger ute på Rörö. En av konfirmanderna fick feber och hiskeligt ont i halsen och öronen, och låg
utslagen på sin luftmadrass i en nedsläckt gympasal medan vi andra var ute på klipporna och grillade korv och tittade på
solnedgången. När vi kom tillbaka kom en av hans medkonfirmander fram och ryckte mig i armen och sade att vi borde be till Gud för
kamraten.
Jag skämdes en aning, för jag har ju stått framför gruppen och undervisat både om att Gud skapat världen
och att han fortfarande gör under,[2] och jag som ledare borde förstås
ha varit den förste att föreslå just det.
Nåväl, nu hade jag liksom inget val, utan tog mod till mig, stegade in i den dunkla hallen,
böjde mig ner, lade händerna på hans hals, panna och öron och befallde halsont, öronvärk och
feber att försvinna i Jesu namn.[3]
Jag vet inte vem av oss som blev mest förvånad. Men pojkens ansiktsuttryck när smärtorna och febern försvann i ett och samma ögonblick sitter fortfarande kvar på näthinnan. Jag vill minnas att jag nöp mig i skinnet. Det gjorde säkert han också.
Det är bland annat sådant Jesus ägnar sig åt mellan sina himmelsfärder. Samma saker som före sin himmelsfärd, fast nu genom dina och mina händer som tagit emot honom.
För att balansera upp det hela en smula så var frun och jag på gökotta på Munkängarna i morse. Jag tog mod till mig ännu en gång och bad för en gammal man som fallit och slagit höften och hade ont. Men den här gången verkade bönen inte hjälpa ett endaste dugg. Han linkade iväg med sina kryckor samma väg som han kommit. Och lika upprymd som jag blev när Gud rörde vid den sängliggande 14-åringen, lika tillplattad kände jag mig över "tillkortakommandet", eller vad man nu ska kalla det, med den gamle mannen. Inget skinn-nypande den här gången, alltså.
Varför funkar det ibland, och ibland inte?
Vet inte. Men förmodligen finns det inget annat sätt att ta reda på det än genom en kombination av "learning by doing", "trial and error" och ett visst mått av envishet. Det tycks mest handla om att komma sig för. Få tummen ur. Inte vara så himla förutsägbar. Utan en smula galen. I värsta fall göra bort sig lite grand. Våga satsa på det vi innerst inne vet är sant. Gud begär nog inte mer än så av oss som tror i det här avseendet.
Men kanske just det.
[1] Apg 1:9-11 [Tillbaka till texten]
[2] Personer som förkunnar det ena men inte det andra tycker jag får trovärdighetsproblem[Tillbaka till texten]
[3] Det kanske lĂĄter lite okonventionellt, men Jesus gjorde så i Luk 4:38-39 [Tillbaka till texten]
