Mars 2014
Jag vet inte varför jag är så allergisk mot ordet ā€¯religiösā€¯.
Jag har alltid varit det, och det går inte över, det blir snarare värre med åren.
Religiositet väcker hos mig associationer om ritualfixerade, blodfattiga, bittra äldre män med trist uppsyn, tillgjort tonfall, snäva referensramar och ålderdomlig språkdräkt. Livs- och glädjeförnekare. Jag kan inte hjälpa det.
Och inte blir saken annorlunda om jag någon gång skulle slå mig ner framför TV:n. Förekommer det en präst eller pastor i en TV-serie så visar han sig mot slutet praktiskt taget alltid vara antingen mördare eller sexgalning. Inte sällan bådadera.
Släktingar och arbetskamrater tycker säkert att jag är jättereligiös, bara för att jag läser Bibeln i princip varje dag, påstår att jag vet att Gud skapade världen och att bön i Jesu namn gör verklig skillnad.
Men jag religiös ā€“ nix.
Och jag är övertygad om att de första kristna inte heller betraktade sig som religiösa utan som realister. De berättade vad de hade sett och hört och gjorde det Jesus befallt dem att göra. Punkt slut.
Häromdagen lyssnade jag till ett undervisningspass av den danske evangelisten Torben Søndergaard. Han sammanfattade hela kyrkohistorien ungefär så här:
Kyrkan började en gång i Jerusalem som en levande gemenskap av enskilda Jesustroende som betraktade sig som lemmar i Kristi kropp. Men när den efter en tid nådde Grekland förvandlades den till en filosofi. Sedan hittade den vägen till Rom och blev en institution. Därefter nådde den övriga Europa och blev en kultur. Till sist nådde den Amerika och blev ett företag. Och ā€“ tillade Søndergaard ā€“ när en kropp blir ett företag handlar det inte om något annat än om prostitutionā€¦
Hårddraget men tänkvärt.
Själv skulle jag vilja lägga till att de kristna med tiden blev alltmer religiösa. Förmodligen har jag en helt privat definition av vad det är att vara religiös, men ändå vidhåller jag: Jag är kristen men absolut inte religiös.
Att vara kristen är för mig lika oreligiöst som att andas, dricka ett glas vatten eller ta en kvällspromenad. Medan det övernaturliga är högst naturligt. Att vara kristen och inte räkna med en Gud som kan skapa ur intet eller göra under är däremot både obibliskt, onaturligt och en ren självmotsägelse. Och att dölja verkligheten bakom en massa religiöst krimskrams är att göra mänskligheten en otjänst. Det är ju just verkligheten vi söker och inget annat.
Somliga tycker säkert att det här var den mest religiösa av alla mina betraktelser.
Om dom bara visste hur fel dom har!
