Februari 2014
-"Nähä, det är inte sant!" utbrast den 16-årige killen, reste sig upp i lektionssalen och verkade nästan chockad. Det hela utspelade sig när jag i förra veckan höll ett föredrag i en nia på en högstadieskola nånstans i Göteborgstrakten.
Under åren har jag blivit inbjuden att tala i en mängd olika sammanhang, alltifrån kyrkor till företagskoncerners styrelserum, för grundskole- och gymnasieklasser, museipersonal och universitetsstudenter. Jag är i och för sig van vid höjda ögonbryn när jag är ute och talar, men ingenstans har reaktionen blivit så stark som den här gången.
Vad var det då jag sade?
Som vanligt hade jag just visat en bild på ett knäckt hönsägg där gulan och vitan runnit ut, och nu visade jag nästa bild föreställande en
gulfjunig liten kyckling stående på en bordsskiva. Efter 21 dagar med en temperatur på 37,8 grader så hade det där gulvita
slemmet förvandlats till en liten fågel, alldeles av sig själv. Som det alltid gör.
Det var faktiskt bara det.
Den där misstron som tonårskillen gav uttryck för var egentligen bara en fullt naturlig första reaktion hos en nutidsmänniska som aldrig ansett sig haft tid eller anledning att sätta sig ner och reflektera över livets och verklighetens mirakel, och som plötsligt upplever en glipa i ridån.
För när vi studerar verkligheten, eller rättare – de delar av verkligheten som går att nå med empiriska och vetenskapliga metoder – så har det tyvärr blivit tradition att vi gör det i avsaknad av ett helhetsperspektiv, och framför allt - utan reflektion och eftertanke. Från barnsben har vi blivit lärda att verkligheten bara kan utforskas utifrån och in genom att dissekera den till dess minsta beståndsdelar. Och när vi väl beskrivit dessa minsta delar och hur de samverkar med andra smådelar, så känner vi oss nöjda och tillfreds, tycker att vi förklarat allt som behöver förklaras och fortsätter med att demontera någonting annat.
Så där håller vi på.
Och nånstans i diket längs vägen ligger den tappade verklighetsanknytningen och förståelsen för hur fantastisk vår
värld är.
Som vore vi rädda för att ta ett steg tillbaka och betrakta det oerhörda i vardagstillvaron, varandets mirakel och vad det vill säga oss. Denna verklighetsflykt kallas med ett fint namn för reduktionism, och är vår moderna eras ögonbindel som effektivt grumlar vår blick och avleder vårt fokus från helheten till detaljerna. Därför frossar skolans läromedel i detaljrika beskrivningar av DNA-molekylers och proteiners piruetter på cellernas estrad, men berör inte med ett ord frågan om Koreografen bakom dansen.
Men när bilden plötsligt klarnar lyfts ögonbrynen. Det händer att det väcker ilska och frustration, men oftare en djup glädje över att ha fått en glimt av en större verklighet.
Och, som sagt, ibland kommer det som en chock, som för den där 16-årige killen...
PS!
Vill du också lyssna till ägghistorien kan du bland annat göra det
här.
DS!
