September 2014
Sitter här i soffan och konstaterar att man just börjat offentliggöra Ã¥rets nobelpris.
Själv är jag precis hemkommen från en
folkhögskola där jag varit och undervisat ett par dagar om ursprungsfrågor. Tillsammans har vi vägt argumenten för och emot
en blind och planlös evolution på en balansvåg. Ett argument i sänder – frågan om livets uppkomst, mutationer, naturligt
urval, mönstren i den levande världen och i fossilernas arkiv, rudiment i kroppar och arvsmassor och allt som nämnas kan.
Sen tittade vi närmare på universums finjustering, livets strukturer, informationssystemen bakom livet, och mycket annat spännande.
Sen reflekterade vi över vilken vågskål som vägde tyngst.
Och så hade vi förstås väldigt trevligt.
Efteråt uttryckte studenterna enhälligt sin frustration över att de aldrig någonsin under sin skoltid fått tillfälle att vare sig diskutera eller kritiskt värdera den materialistiska, evolutionära syn på livets ursprung och mångfald som lärare och läromedel presenterat som den enda tänkbara förklaringen till att vi finns till.
Tyvärr är det inte så konstigt - få naturvetenskapligt utbildade lärare har någonsin hört talas om att det existerar en inomvetenskaplig evolutionskritik. I stället lever man i föreställningen att all eventuell kritik är av religiös art. Än mindre har lärare själva fått tillfälle att kritiskt värdera evolutionsargumenten under sin egen högskoleutbildning. De vet helt enkelt inte vad man skulle kunna placera i den alternativa vågskålen.
Frågan som studenterna väckte efter dagarna kan jag formulera i en enda mening så här:
Hur kan ett utbildningssystem, vars styrdokument har elevers förmåga till kritiskt tänkande som ett av sina prioriterade mål, förneka elever och studenter möjligheten att på vetenskaplig grund kritiskt värdera argumenten för en så viktig och naturvetenskapligt och historiskt komplex fråga som tillblivelsen av alla jordens livsformer?
Alltför ofta hör man att det inte existerar någon vetenskaplig evolutionskritik, och att det därför inte finns någonting att vare sig diskutera eller ifrågasätta. För hur skulle man kunna kritisera en förklaringsmodell om det inte finns något alternativ? Men det man egentligen menar är att man inte kan kritisera en materialistisk teori om det inte finns något annat materialistiskt alternativ. Men det är ju alls inte samma sak.
Med ett sådant resonemang berövas undervisningen i ursprungsfrågorna en oerhört spännande och ämnesöverskridande dimension. De inrymmer nämligen i sig en alldeles unik möjlighet att vidga ett snävt inrutat naturvetenskapligt perspektiv till en mötesplats mellan naturvetenskap och humaniora - två perspektiv som levt i skilda världar alldeles för länge.
Men jag anar vissa ljusglimtar.
2006 publicerade Skolverket riktlinjer för att evolutionskritik (då i form av Intelligent Design-perspektiv) inte hör hemma på lektioner i naturvetenskap, men att de kan diskuteras på lektioner i humanistiska ämnen som religion eller filosofi. Idag när jag sökte på hemsidan kunde jag inte finna någon sådan rekommendation längre. Med lite god vilja tolkar jag det som att Skolverket har backat i frågan och kommit till samma didaktiskt vägrundade slutsats som jag, nämligen att verklig kunskap uppstår i brytpunkten mellan olika föreställningar om världen.
Lösningen är alltså både enkel och självklar: - Ta fasta på läroplanernas formuleringar om att undervisningen ska vara saklig och allsidig. Låt både argument för och mot en planlös, materialistisk uppkomst och utveckling av livet på jorden presenteras för elever och studenter. Arbeta tematiskt och ämnesöverskridande med ursprungsfrågorna. Förse eleverna med argument av olika slag, t ex genom att bjuda in föreläsare som representerar olika uppfattningar. Låt sedan eleverna väga argumenten mot varandra och diskutera deras utgångspunkter och implikationer. Avslöja och avfärda eventuella ovetenskapliga argument. Låt dem träna på att skilja mellan fakta och tolkningar av fakta, och mellan tro och vetande.
För vad vårt land behöver är unga människor som går ut i livet tränade att tänka kritiskt både innanför och utanför den sterila sekulärhumanistiska boxen.
Det är så det skapas nobelpristagare.
