Oktober 2014
Hösten är svampplockningens tid. Såvida man inte härstammar från Bohusläns urbefolkning, vill säga. För de gamle ute på öarna skulle aldrig få för sig att stoppa i seg di där uschliga sagera. Det fanns nog skäl till det. På den tiden när barnaskarorna var tvåsiffriga men man fick vara glad om hälften av dem överlevde isvintrarnas strapatser till giftasvuxen ålder, så ville man begripligt nog inte riskera att mista ytterligare någon arvtagare (och framtida försörjare) på grund av oförmågan att skilja en champinjon från en lömsk flugsvamp.
Men att skilja en ängschampinjon från en flugsvamp är egentligen
busenkelt. Tittar man till exempel på undersidans skivor så är de från början grå, sedan efter hand rosa, chokladbruna
eller närmast svarta hos champinjonen medan de är i princip rent vita hos flugsvampar. Och doften ska man inte tala om – sätter man
näsan till skivorna eller en brottyta på ängschampinjonen så fylls lungorna av en ljuvlig kaskad av mättade mandelliknande
aromer, medan det knappast luktar någonting alls av flugsvampen. Så ingen borde kunna ta miste.
Själv visste jag skillnaden i åtminstone 20 år av mitt vuxna liv. Och lärde mina skolelever skillnaden. Men tror du att jag själv åt ängschampinjoner?
Nix.
För någonstans där inne i mitt centrala nervsystem fanns en solid mental gränsmur mellan å ena sidan den teoretiska kunskapen (läs: vetskapen) om kännetecknen på en ängschampinjon, och å andra sidan den praktiska, tillämpade kunskapen om den.
Och så skulle det ha förblivit om jag inte en vacker höstdag hade bestämt mig för att göra mig kvitt denna skamliga kluvenhet. Jag gick ut på strandängen och plockade ett fång champinjoner och gick sedan rakt hem och fräste upp dem i stekpannan. Köket fylldes av den underbara väldoften och jag åt och njöt i stora drag. Den dagen blev vändpunkten i mitt svampplockande. Äntligen hade min kunskap lämnat de teoretiska regionerna och landat i praktisk handling, och har sedan den dagen burit frukt i form av många år av gudomliga såser och varma smörgåsar för både oss själva och besökande vänner.
Jesu bror Jakob skrev för ett par millennier sedan: "Så är också tron i sig själv död, när den är utan gärningar" (Jak 2:17).
Vart vill jag komma?
Till att tron är lika verklig och levande som den grad du och jag praktiserar den i ord och handling. Om den aldrig blir något mer än ett mentalt försanthållande är den lika omöjlig att leva av som den uteblivna svampomeletten, och risken finns att den en dag bedöms som stendöd. För tro är något vi ska leva av här och nu. Något som ska lämna avtryck i den fysiska världen som omger oss.
Så vet du att Gud förlåtit dig – bestäm dig då för att lägga oförrätter åt sidan.
Vet du att Jesus offrat allt för dig – visa då i praktisk handling att du prioriterar andra före dig själv.
Och vet du att Gud är undrens Gud – våga då börja praktisera det i din vardag. Att få vara med om mirakel i Jesu namn mitt framför ögonen är oerhört mycket intressantare än att bara tro Gud om dem på ett teologisk-teoretiskt plan.
Men glöm för all del inte att testa egenplockade ängschampinjoner!
PS!
Om du är osäker på det här med Gud, så pröva mitt tips under fliken Bibelrelaterat/Annat/Finns Gud?
Eller hör av dig!
DS!