Januari 2014
Min morfar gjorde det ett antal gånger på sin tid, har jag hört sägas.
Jag gissar, utan att veta säkert, att det inte är så många som gör det nu för tiden.
Jag har i alla fall just avslutat min senaste genomläsning av bibeln. Har nämligen för vana att tillbringa en halvtimma varje morgon i vardagsrumssoffan tillsammans med den där urgamla boken och en stor kopp frukostte. Och med ett kapitel om dagen tar det lite drygt tre år att komma igenom den.
Är jag ett 
levande fossil ? – Kanske, men det bjuder jag gärna på – mina morgnar i soffan är dagens höjdpunkt.
Att ta sig igenom hela bibeln är en fascinerande upplevelse. Man pendlar mellan stunder när tiden försvinner, sådana som får en att stanna upp och reflektera över livet, stunder när man kliar sig i huvudet, och ytterligare andra som känns lika stimulerande som att tugga på ett vedträ.
Sammantaget blir intrycket tämligen annorlunda än den där smöriga Jesus-älskar-dig-precis- som-du-är-jargongen som varit kyrkans dominerande budskap till sin gudsfrånvända samtid det senaste halvseklet.
Det gör Gud nämligen inte alls om man ska läsa som det står. Lite hårddraget. Däremot möts vi gång på gång
av uppmaningen att vi måste vakna upp och vända om, göra upp med oförrätter och ta avstånd från synden i våra liv och vädja om
nåd och förlåtelse av hela vårt hjärta, och sedan fortsätta våra liv med en ny kurs.
För då, men först då, får vi möta Guds kärlek till förlåtelse, tack vare Jesus. Annars finns det inget
hopp och ingen framtid för oss. Och det gäller i lika hög grad den som bekänner sig som kristen som någon annan. Om inte
ännu högre.
Sorry. Det är faktiskt så det står. Det är raka rör, och det är inte konstigt om man frestas att runda av budskapet en smula i kanterna. Men frågan är vem som borde anpassa sig efter vem? Det råder säkert delade meningar om den saken
Att kyrkans budskap överlag kommit att utvecklas till vad det är idag beror förmodligen på att man inte läser Bibeln så mycket nu för tiden. Och om man gör det så är det mest valda delar, främst i det så kallade nya testamentet eller möjligen i psaltaren i det gamla. Eller så lyssnar man på tillrättalagda betraktelser över utvalda bibeltexter. Eller på Människor och tro i P1. Eller litar mer på präst- och pastorsutbildares föreställningar om hur det rimligen borde vara än på Bibeln själv, sådana som menar att det är en annan Gud med helt andra värderingar och känsloregister som visar sig i det nya testamentet.
Sorry igen, jag känner inte igen den bilden när jag läser min egen folkbibel.
Jag läser om Guds helighet, stränghet, nåd och kärlek i både det gamla och nya testamentet. Och tanken smyger sig på, att kanske är det så att kyrkan fokuserat så mycket på kärleken på senare tid att heligheten och allvaret kommit i bakgrunden av populistiska skäl? Och att Gudsfruktan blivit ett otidsenligt begrepp nu när religiositet ska dofta rosor och liljekonvalj och handla om mindfulness och feelgood och miljömärkning och att alla vägar bär till Rom och gud vet vad.
Vet inte vad man ska kalla det. Kanske: "Gudsbild i devalvering"?
"Att frukta Herren är början till vishet"
Ord 9:10
PS!
Skulle du vilja testa att läsa hela bibeln, så använd gärna min
bibelläsningsöversikt.
DS!
