Augusti 2016
Bildkälla: http://keavision.blogspot.se/2012/08/tettigoniidae.html
Det är sensommar och vårtbitarna gnisslar för fullt i buskar och snår. Det är uppmuntrande att höra dem när man passerat de 60. Jag minns att min morfar sörjde över att inte längre kunna göra det.
På 
den tiden när morfar levde och jag var liten brukade min pappa prenumerera på Det Bästa. Det var ett halvt sekel sedan nu, så minnena falnar, men av någon anledning minns jag en berättelse om en japansk origamist. Han hade ägnat dagar och veckor åt att komma på hur han skulle vika ett papper till en gräshoppa, och någonstans i processen hade han hamnat i en återvändsgränd och kunde inte komma vidare. Artikeln beskrev hur han en gång hade vaknat ur en dröm mitt i natten, stigit upp och gått direkt fram till arbetsbänken och vikt färdigt sin gräshoppa! I hans undermedvetna hade de sista pusselbitarna trillat på plats. Kanske var det gräshoppan på bilden härintill.
Mina egna färdigheter i origami sträckte sig på den tiden till att göra pappersflygplan under historialektioner. Typ. När jag försökte upprepa bedriften härom dagen insåg jag att jag glömt hur jag brukade göra. Det så kallade flygplanet dök direkt mot marken i en skev spiral och jag förpassade det raskt i pappersåtervinningen.
Föreställ dig nu en arbetare på återvinningscentralen som ägnar åtta timmar åt dagen åt kasserat kontorspapper. Vi kan kalla honom Nisse. Jag gissar att ingen behöver utsättas för skrynkliga papper dag ut och dag in, så mitt resonemang är lite hypotetiskt, men låt oss för ett ögonblick bortse från det.
Antag nu att Nisses blick råkar falla på mitt misslyckade pappersflygplan. Skulle Nisse då tänka "- Hoppsan, tänk så det kan bli!" eller "- Jaha, där har någon försökt vika ett pappersflygplan!"?
Säkert det senare.
Det är nämligen någonting med det där vikta papperet som gör att Nisse intuitivt betraktar det som resultatet av en medveten handling. Exakt vad det är som övertygar honom kan vara svårt att fånga i ord, men de där vikningarna talar på något sätt sitt eget tydliga språk.
Tänk dig i stället att den där japanens origamigräshoppa hade råkat hamna där. Om, mot förmodan, Nisse hade upptäckt att den var av papper skulle han liksom vi ha fyllts av beundran över den mästare som lyckats skapa något så finurligt.
Utan att vi reflekterar över det grundar sig denna Nisses och vår intuitiva övertygelse om att gräshoppsmodellen är medvetet designad på vår erfarenhet av hur världen fungerar. För vägen till en origamigräshoppa går gissningsvis via något femtiotal specifika vikningssteg, där det vid varje vikningstillfälle finns ett stort antal alternativa sätt man skulle kunna vika på. Men bara ett eller ett fåtal av dem leder vidare mot en gräshoppa. Merparten av vikningsalternativen utgör återvändsgränder som förhindrar att man kommer närmare målet. Det är just den där unika sekvensen av de rätta vikningarna som utgör gräshoppefigurens "recept" (eller "diagram" som det heter på origamispråk).
För att göra en grov uppskattning av hur många vägar det finns till vår gräshoppa i förhållande till hur många som inte leder dit så behöver vi göra en liten matematisk överslagsberäkning. Låt oss anta att det krävs 50 viksteg med (lite återhållsamt) 5 alternativa sätt att vika i varje steg där bara ett av dem leder mot målet. Det blir i så fall ett (1) sätt på 550, eller omräknat till tiopotenser ungefär ett på 1035. Så om man skulle sätta sig ner och vika ett papper helt planlöst 50 gånger skulle man i genomsnitt få upprepa den proceduren 100 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 gånger innan man kunde räkna med att få se vår pappersgräshoppa. Det är ett stort tal, minst sagt, som sägs motsvara hundra tusen miljarder gånger antalet sandkorn i Sahara (nej, det var inte jag som räknade dem, det var nån som hette Google).
Det här är den vetenskapliga grundvalen för att vi i praktiken VET (inte tror) att pappersgräshoppan är designad och inte en produkt av slumpen[1] . Vår designintuition är alltså inget subjektivt trams, den är djupt rotad i vetenskap. Som jag påpekat i något annat sammanhang - intelligens åstadkommer ständigt saker som det i teorin skulle ta slumpen myriader år att åstadkomma men som i praktiken aldrig annars skulle bli verklighet.
Pappersflygplan och pappersgräshoppor i all ära, men huka dig ner i gröngräset nästa gång du hör det där gnisslande ljudet och beundra en livs levande gräshoppa. Som till skillnad från sin pappersavbild kan hoppa, spela fiol och lägga ägg!
Eller betydligt relevantare än så - beundra den Store Designern!
[1] Det finns säkert en eller annan kritisk läsare som studerat evolutionsbiologi och som invänder att det naturliga urvalet i verkligheten skulle välja det rätta "vikningsalternativet" i varje steg och på så vis göra det statistiskt omöjliga möjligt och över årmiljonerna frambringa levande gräshoppor. Men precis som varje enskild pappersvikning måste ske med det framtida målet (gr. telos) i form av en gräshoppa i sikte, så skulle motsvarande behöva gälla för det naturliga urvalet. Och om det är någonting som evolutionen definitionsmässigt inte är, så är det just målinriktad (teleologisk).
Kritikern kommer nu att påtala att urvalet sker utan någon gräshoppa eller något annat i sikte, utan bara i relation till det som vid varje tidpunkt är mest ändamålsenligt. Men bördan av att bevisa att den processen kan skapa gräshoppor eller någonting annat utan att tillgripa cirkelresonemang om evolutionens faktum vilar helt på kritikern. Och det har hittills aldrig inträffat. Vi lär få vänta. [Tillbaka till texten]