Februari 2016
Jag har googlat runt en stund på jakt efter lite till synes meningslös information.
Först försökte jag hitta uppgifter på hur många svenska ord det finns. Uppgifterna varierade någonstans mellan 80 - 180 000. Låt oss säga 200 000.
Sen sökte jag efter hur många bokstäver orden innehåller i medeltal. Det verkar ligga någonstans mellan 5-6 per ord.
Anta nu att alla två hundra tusen orden i svenska språket har sex bokstäver. Hur stor andel utgör då dessa ord i förhållande till alla tänkbara sexbokstavskombinationer?
För att räkna ut det behöver vi veta hur många olika bokstavskombinationer det finns för ord med sex bokstäver. Det är lätt att räkna ut, det är 29 x 29 x 29 x 29 x 29 x 29 eller 296 eller 595 miljoner.
Andelen blir alltså 200 000 dividerat med 595 miljoner. Det blir 0,03%, alltså tre hundradels procent.
En schimpans som knattrar på ett tangentbord 
producerar alltså i genomsnitt ett begripligt ord på 3 000 nonsensord. Med ett tangentnedslag i sekunden skulle det i medeltal ta apan fem timmar att skriva ett enda "riktigt" ord. Ordet som sådant skulle förstås vara lika meningslöst för oss som för schimpansen just därför att det är framslumpat och därmed saknar koppling till begreppsvärlden.
Det finns troligtvis ett samband mellan detta faktum och att det fanns så pass få böcker på årets bokrea som författats av just schimpanser.
Slumpen kan inte skapa meningsfull information annat än på någon sorts rudimentär nivå, medan intelligenta varelser som du och jag ständigt och jämt producerar djupt meningsfull information på bråkdelar av sekunder i våra hjärnor. Information som det skulle ta slumpen närmast oändliga tidsrymder att producera.
Varför i hela friden slösar jag tid på sådana här beräkningar, tänker du förmodligen.
Poängen är att oddsen för den där schimpansen är svindlande mycket större än för att slumpen skulle råka foga ihop en enda liten stabil proteinmolekyl – grunden för allt levande. Resultat från proteinforskningen visar nämligen att oddsen för att det skulle ske är jämförbara med att med förbundna ögon hitta en på förhand märkt atom någonstans i vår egen galax, Vintergatan. Den klassiska nålen i höstacken framstår som peanuts i sammanhanget. Och då begär man inte ens att den lilla proteinmolekylen ska ha någon specifik funktion, bara att det ska ha en stabil grundstruktur. Resonemanget bygger på samma princip som det här ovan.
Om bästa argumenten och rationella slutsatser skulle avgöra frågan hade materialismens skapelseberättelse för länge sedan varit både död och begraven. Men så är tyvärr långtifrån fallet.
Oavsett vilket – varje liten proteinmolekyl vittnar om en svindlande intelligent Författare bakom livets information!
(Bilden på den skrivande schimpansen lånade jag från http://www.critical-hits.com/wp-content/uploads/2010/12/)