December 2016
Själv är jag småförkyld och känner mig lite grand som innesluten i en bubbla.
Ett par gånger har jag skrivit om ondska i mina månadsreflektioner. I en av dem visade jag på att det mesta av världens lidande går att härleda till oss själva som människor och att det därför är inkonsekvent att projicera det på Gud.
Och i årets marsreflektion noterade jag att det verkligen finns genuint onda människor, vilket jag vidhåller efter nya terrordåd, nu senast på självaste nyårsafton i Istanbul.
Men man kan också konstatera att, som författaren T. S. Elliot lär ha uttryckt saken, det mesta av världens ondska orsakas av personer med goda avsikter. Det är så sant. Gränsen mellan att glädja eller såra någon annan person är ibland så hårfin att vi alla trillar dit med jämna mellanrum. Det räcker med att befinna sig i en sån där trötthetsbubbla och inte vara tillräckligt fokuserad och inlevelsefull gentemot dem man har runt omkring sig, så kan man både såra och kränka och ställa till det, fast det absolut inte är ens avsikt.
Förkylningsbubblor och trötthetsbubblor i all ära, dem lyckas man som regel klättra ur om man får tillfälle att sova ut och stressa av och äta en god fruktsallad. Värre är det när bubblorna tillåts utvecklas och bli elastiska och permanenta så att man till slut inte själv märker att de finns där. Förmodligen var det tillståndet T. S. Elliot syftade på. När man undan för undan vant sig vid att ständigt betrakta omgivningen utifrån sitt eget perspektiv, satt självkritiken på undantag och till slut förlorat förmågan att betrakta sig själv genom andras ögon. När man till sist blivit övertygad om att allt man tänker om en annan människa är den sanna bilden av henne, och man inte längre inser att bubbelhinnan ofta bryter ljuset och förvränger bilden, gör sanning till lögn, det generella entydigt och det oskyldiga utstuderat.
I varje sådan där permanentad bubbla sitter det en otrygg person som oftast mer eller mindre medvetet har valt bort risken att få höra den smärtande sanningen om sig själv.
Jag vet vad jag talar om. Jag är bekant med bubbeltillvaron. Jag glömmer aldrig den där anonyma personalenkäten efter något år i mitt nya rektorsjobb. När jag tagit del av fritextfältens formuleringar var jag först helt övertygad om att de handlade om någon annan än mig. För den person som beskrevs där var inte humoristisk utan ironisk, inte lättsam utan raljant, inte noggrann och strukturerad utan slarvig, och en hel del liknande därtill.
Det var åtskilliga kvällar jag låg och stirrade i taket chockad och irriterad över hur de idioterna kunde vara så inkompetenta att de inte kunde se hur förträfflig skolledare jag var.
Men framför allt gjorde det ont. Våldsamt ont. Sakta men säkert kunde jag börja se mer objektivt och analytiskt på vad som dolde sig bakom formuleringarna. Men min självbild hade fått sig en rejäl törn. Min bubbla hade spruckit.
Jag minns det som ett par av de mest smärtsamma veckorna i mitt liv. Men också viktigaste. Jag blev bryskt uppmärksammad på att det går att leva med, och rentav nära, en självbild som inte alls stämmer med omgivningens uppfattning. Först nu kunde jag aktivt börja ta itu med att förändra mitt sätt att formulera mig och agera i olika situationer. Jag fick tillfälle att bearbeta vilka saker som var värda att ta strid för och vilka jag gjorde förståndigast att göra avkall på för verksamhetens bästa, trots att det innebar personlig prestigeförlust. Men för mig personligen blev det obehagliga uppvaknandets viktigaste frukt någonting annat.
En fördjupad självkännedom.
Så bäste läsare – varför inte be Gud om mod och kraft till att låta bubblan brista nu när ett nytt olevat år ligger framför. I vilken mån och vilket avseende det här angår dig är du själv den ende som kan avgöra.
Men skulle du komma fram till att det är viktigare för dig att bevara din integritet än att låta omgivningen påverka vem du är, så lova mig att sova på saken. Ingen är, som du vet, lättare att lura än sig själv.
Gott Nytt 2017!
