Maj 2016
Slutet av maj månad och årets konfirmationsavslutning är förbi.
Min äkta hälft säger ibland att jag borde måla akvarell i stället för att lägga flera timmar i veckan på ett par dussin 14-åringar.
Men jag är inte helt säker på att hon menar det på allvar. Akvareller kan man ju köpa färdigmålade på Blocket®.
Fast nog kan det vara tålamodsprövande ibland, att efter en jäktig dag i skolans värld återigen befinna sig mitt i en hord av stojande fjortisar. Belöningen är att så här i maj månad få se skillnaden mellan de ungdomar som började konfirmationen i höstas och de som slutar den. Och då är det värt allt "besvär".
Av min egen konfirmation minns jag egentligen bara 
prästens fråga om vad en frälsarkrans är. Och att jag frimodigt räckte upp handen och svarade "- Nån sorts helskägg". Sen minns jag en präst som kämpar för att hålla sig för skratt och ett stort gäng hånskrattande kompisar bakom ryggen.
Sedan den traumatiska dagen har jag aldrig förväxlat skepparkransar och frälsarkransar, och heller aldrig utsatt mig för risken.
Nu är jag alltså själv konfirmandledare sedan många år och skulle naturligtvis aldrig komma på tanken att ställa den där frågan.
Inför sista onsdagen med konfirmanderna bestämde jag mig för att ge min personliga syn på varför jag vet att Gud finns. Jag gav dem fyra skäl: backspegeln, vetskapen, vetenskapen och miraklen.
Backspegeln är det mönster jag ser när jag blickar tillbaka på mitt och min familjs liv och ser hur omständigheterna på många och stundtals dråpliga sätt bekräftat att Någon varit med och dirigerat alltsammans när vi bett om vägledning. Varje enskilt sammanträffande skulle knappast övertyga en ateist, men tillsammans framstår mönstret tydligt.
Vetskapen är en inre erfarenhet som ligger vid sidan av den rationella och intellektuella dimensionen. Tron på Jesus (på hebreiska Yeshua) gör verkligen skillnad, men låter sig inte förklaras med ord. "Trons hemlighet" kallas det i Bibeln, vårt kristna styrdokument. "Det kan ej förklaras, det kan blott erfaras" sjöngs det i pingstkyrkan på 70-talet, vill jag minnas. Så sant. Men biter knappast på en ateist det heller.
Vetenskapen har med tiden i ökande grad blivit den troendes bundsförvant, och jag blir alltmer övertygad om att utpräglade ateister är ett utrotningshotat släkte. Det har vi naturvetenskapens landvinningar att tacka för, inte minst inom cellbiologins område. Att lära sig om skapelsen är att lära sig om Skaparens visdom. Fast ateisten protesterar givetvis våldsamt.
Och miraklen – ja att med egna ögon få se smärt- och sjukdomstillstånd försvinna i ett ögonblick när en hand i all enkelhet läggs på det sjuka stället och Jesus namn nämns är en fantastisk erfarenhet som hans egna lärlingar praktiserade dagligen för två millennier sedan, som en intellektualiserad och sekulariserad kyrka i hög grad förlorat, men som tack och lov är tillbaka på bred front. Det skulle jag kunna berätta mer om, men det blir säkert en annan gång. Fast ateisten kommer ändå inte att tro det...
"- Står du på alla de fyra benen", sade jag avslutningsvis till konfirmanderna, "så har du garanterat ett både rikt och spännande liv framför dig". Och nu är det sagt också här på bloggen.
Men faktum är att jag är lite sugen på att börja måla akvarell trots allt. Det borde rimligen gå att kombinera...
Bilden lånade jag av Missionskyrkan i Tibro. Tack på forehand som Björn Borg (aldrig) brukade säga... ;)