Väddklint (Centaurea scabiosa)
Väddklinten är lika vacker levande som "död". Under högsommaren pryder de stora, rödlila blommorna Rörös
södra och västra stränder. Växten tillhör familjen "korgblommiga" och närmare bestämt klintsläktet
(Asteraceae), där även rödklint ingår, och den välkända blåklinten förstås (men den växer inte
i det vilda på Rörö). Man skiljer väddklinten från rödklint genom att den är mer åt det blå hållet
i blomfärgen, betydligt kraftigare till sin karaktär och att bladen är parflikiga.
Blommorna älskas av humlor och bastardsvärmare (se tredje bilden uppifrån), och vill man ha bra närbilder av sådana är
väddklinten en lämplig plats att leta.
När väddklinten släppt iväg sina maskrosliknande frukter med vinden mot slutet av sommaren återstår bara de tomma
blomholkarna. De har en vacker metallisk lyster och passar väldigt bra att ta hem och sätta i en kruka som eternell (se nedersta bilden).
Kanske tillsammans med en kvist av strandkålens dekorativa fruktsamlingar.
Under medeltiden användes rötterna som sårläkande medel.