Vitknavel (Scleranthus perennis)
Vitknaveln ser man knappast inte om man nu inte skulle vara växtintresserad. Man trampar på den varje dag man är ute och traskar
på t ex Et – den stora ängen på Rörös sydsida. Den växer i små oansenliga tuvor, och först med hjälp av
luppen ser man de små blommorna. De saknar kronblad (de där bladen som brukar ge blommorna deras färg). I stället är det
foderbladen som syns. Det är de blad som oftast är gröna och som omsluter blomman på knoppstadiet och som senare sitter som ett
stöd undertill på blommorna. Hos vitknaveln är foderbladen så pass vitkantade att helhetsintrycket av blomställningarna blir
vitaktigt. Bladen är smala och spetsiga
Den nära släktingen Grönknavel har smalare vita foderbladskanter och därför blir färgintrycket mer gröngrått
hos dem. Vitknaveln är den vanligaste på Rörö av de båda. När jag hittar grönknavel ska jag lägga ut bild på den också,
för jag gissar att även den finns.
Släktnamnet Scleranthus kommer av latinets scleros - "hård" och anthos - "blomma". Artnamnet perennis betyder precis som det låter. En perenn växt är ju en flerårig sådan (till skillnad från en ettårig som kallas "anuell" efter annuus - "år"). Vitknaveln är nämligen lite vedartad, vilket ger den frostbeständighet nog för att övervintra.