Vitmossa (Sphagnum sp.)
Anledningen till mossans namn är att den i torrt tillstånd (vilket ytterst sällan är fallet i naturen) blir gråvit i
färgen. Torr vitmossa kan suga upp vatten i en mängd som motsvarar tjugo gånger mossans egen vikt. Eftersom den dessutom
innehåller antiseptiska ämnen är den ett fantastiskt bra material till olika sorters förband, och före bomullens tid
användes den också till detta. Bomullen är i och för sig vitare och vackrare, men den har inte alls lika goda läkande
egenskaper som vitmossan.
Samerna brukade (brukar?) använda den till att bädda ner spädbarnen. Den värmde bra, eftersom cellerna är luftfyllda, och fungerade dessutom ungefär som kattsand. Ett fång torr vitmossa i de fuktiga stövlarna eller kängorna på kvällen så hade man torra stövlar nästa morgon.
Det är också vitmossans antiseptiska egenskaper som är anledningen till att man kan hitta välbevarade djur – och även människor – nere i torvmossar sedan tusentals år tillbaka. Egenskaperna hos vitmossan gör att de begravda organismerna vare sig ruttnar eller möglar. I stället blir torvmossarna ett arkiv över det forna växt- och djurlivet. Och en energikälla och ett jordförbättringsmedel.
På bilden ser du vitmossan just i det skede då de utvecklar sporgömmen. Det sker på högsommaren. Kommer man precis vid rätt tidpunkt under några dagar mot slutet av sommaren kan man få vara med om ett intressant skådespel. En efter en av de små bollarna spricker med en tydlig liten knall och lämnar efter sig ett litet brunt moln av sporer som blåser iväg över myren. Det sker alltid soliga dagar. Troligen är det värmen som ökar trycket över sporgömmenas bristningsgräns. Jag har fått förmånen att vara med om det vid ett par tillfällen.
De svarta gömmena på bilderna är fortfarande fulla med sporer medan de bruna har exploderat.