Bergsyra (Rumex acetosella)
Bergsyran förekommer ofta så rikligt på försommaren att Rörös torra ängs- och bergsmarkerna glöder. I synnerhet nu
(jag skriver detta i juni 2013) när Grace-projektet dragit igång med röjning och bränning av utmarkerna, eftersom den lilla späda
plantan uppenbarligen gynnats av den ökade kvävehalten och minskade konkurrensen från andra arter.
Bergsyran tillhör syrorna, dvs samma släkte som ängssyran och skräpporna (de där som brukade tjänstgöra som kaffe
när man var liten).
Växten är tvåbyggare, vilket innebär att det finns separata han- och honplantor. På femte bilden ovanifrån ser du en
närbild av en hane och på den sjätte av en hona med sitt fransiga pistillmärke. Hanplantorna brukar ge ett ljusare intryck än honplantorna
som kan vara intensivt blodröda.
När de stärkelserika vallmofröstora frukterna mognat kan man repa dem med handen och äta dem.
Smakar riktigt bra!
Förutom att bergsyran är mindre och spensligare än sina släktingar känner man igen den på de dekorativt spjutformade bladen (se nedersta bilden).