Göran Schmidts hemsida

Bolmörtsplanta i skymningsljus i Ers vik. Växten har få naturliga växtplatser i vårt land, men här på Rörös södra strand är den en trogen sommargäst.
I bakgrunden Rörö hamn.
Antalet plantor på Rörö varierar från ett tjugotal nertill någon enstaka. Att växten helt lyst med sin frånvaro har bara inträffat något enstaka år så länge jag kan minnas, och det har blivit ett halvsekel vid det här laget

Det är något med bolmörten som gör att man intuitivt anar att man har att göra med en växt som döljer mörka hemligheter. Hela växten är ytterst giftig och har en motbjudande lukt. Särskilt de båda alkaloiderna hyoscyamin och skopolamin är ytterst giftiga och kan förorsaka hallucinationer och i värsta fall andningsförlamning och döden. Man tror att extrakt av växten utblandat med djurfett och insmort på huden gav "häxorna" flygförmåga när de skulle bege sig till Blåkulla. Röken av frön på glöd lindrade smärtan vid medletida tandläkarbesök. Berättelserna kunde mångfaldigas. Men det räcker med en enkel googling för att man ska inse att den här plantan inte är något för drogentusiaster. De som testat gör inte om det, och avråder andra från att testa. Faktum är, att inte ens insekter tycks tåla växtens substanser. Man brukar bara kunna hitta en pytteliten skalbaggsart som verkar immun.

Som de flesta riktigt giftiga växter har alltså bolmörten kommit till användning som medicinalväxt, inte bara vid tandläkarbesök. I lägre doser används skopolamin än idag till premedicinering inför operationer på grund av sina lugnande egenskaper.

Redan på urgamla sumeriska kilskriftstavlor omnämns växten, så det tycks som om bolmörten är en av de växter som följt mänskligheten från första början.
Som kuriosa kan nämnas att fröna kan behålla sin grobarhet i över hundra år.

Bolmörtens vinterståndare är för övrigt väldigt dekorativa. Ja, rentav små konstverk!

Sannolikt kommer bladrosetten på den nedersta bilden nästa säsong bilda praktfulla bolmörtsblommor, såvida inte vinterstormarna vill annat.