Kaprifol (Lonicera periclymenum)
Vad vore de ljumma försommarkvällarna utan den söta doften av vildkaprifol?! Dagtid märker man inte så mycket, men så
snart solen närmar sig horisonten börjar doftämnena släppas ut från de gräddvita snåren. Skälet till att
väldoften kommer först i kvällningen är att kaprifolen pollineras av svärmare - en grupp av nattfjärilar som inte
är helt olika små kolibrier där de ryttlar framför blommorna medan de rullar ut sina sugrör för att nå ner
längst ner i den avlånga sporren där den söta nektarn förvaras. I gengäld pudrar de utstickande ståndarna
fjärilen med frömjöl och det klibbiga märket på den ännu längre utskjutande pistillen duttar av frömjöl
från något tidigare blombesök.
Kaprifolen föredrar kusttrakterna, men trivs inte längre norrut än Blekingetrakten på ostkusten. Våra bästa vänner uppe i Värmland fick en kaprifolkvist för många år sedan, och den har nu bildat ett väldoftande buskage på farstukvisten. Men det är ju inte samma sak som att den kommer att föröka sig däruppe.
Blommorna och de vackert röda bären är giftiga, men inte såpass att man behöver vara särskilt orolig om ens barn stoppat i sig 5-10 stycken.
I värsta fall kan det bli lite magont, men knappast mer än så.
Det lär för övrigt inte finnas några svenska bär som man går och dör av, eller ens blir särskilt sjuk av.
Allt enligt Giftcentralen.
Det kan vara lite kul att känna till att Kaprifolen är en av få svenska lianer. En lian är en vedartad klätterväxt, dvs en som inte vissnar ner och börjar om varje ny säsong. En annan Rörö-lian, men inte lika uppenbar sådan, är för övrigt Besksötan.
Artnamnet periclymenum betyder "omslingrande".