Göran Schmidts hemsida

Kruståteln brukar kallas Sveriges vanligaste gräs. Och det är säkert sant. Man hittar det allt från fjällhedarna uppe i norr, inne i gläntorna i våra skogar och inte minst här på Rörös näringsfattiga ängar som ett böljande, glänsande rosafärgat hav i västanvinden. Stråna blir ofta vackert blodröda mot slutet av blomningen. Vad kan vara mer rofyllt än att få ligga på rygg och höra det svaga suset, känna dofterna av försommar och veta att man har nästan hela sommarsemestern framför sig. Klicka gärna på videoikonen längst ner för en "liveupplevelse".

Det svenska namnet, liksom det latinska artnamnet, kommer av att axets grenar är krusiga. Du ser det tydligt på närbilden.

Den andra bilden ovanifrån är tagen uppe på Möddarn, den lilla ängen nära öns högsta punkt som i min barndom var öns fotbollsplan, där många prestigefyllda matcher mot andra ölag utkämpades. Själv hade jag dock stortån mitt i fotsulan och fick som regel hålla mig på utsidan sidolinjerna och göra sällskap med rödmyrorna, medan de bollbegåvade Claes och Uno fick mottaga de söta flickornas beundrande blickar. Tuffa tider... Som ett minne från den där tiden för sådär ett halvsekel sedan kan man än i dag skönja var de kalkade sidolinjerna brukade dras. Där har nämligen ängshavren (eller möjligen luddhavren) konkurrerat ut kruståteln (se näst sista bilden). Om det nu beror på att havren föredrar kalken eller kruståteln ogillar den, det vet jag förstås inte. Kanske en kombination av båda.