Käringtand (Lotus corniculatus)
Käringtand är en av de vanligaste vilda ärtväxterna i vårt
land med sin typiska blomkonstruktion med segel, vingar och köl som kännetecknar denna växtgrupp. Den är uppskattad av betande
djur, sannolikt för att den både smakar gott och har ett högt näringsinnehåll. Anledningen till det senare är att den
liksom andra släkten inom sin grupp härbärgerar blågröna bakterier i små knölar på sina rötter. Dessa
bakterier har förmågan att ta upp kvävgas ur luften och omvandla denna till en form som växterna kan använda som en
ingrediens i sin proteintillverkning. De omgivande arterna kan lida brist på kväveföreningar medan käringtanden kan växa och
frodas. Gästfrihet lönar sig alltid! När käringtanden – och övriga ärtväxter – vissnar ner om hösten kommer
kväveföreningarna att läcka ut i den omgivande marken och komma även grannarna till del.
Så den här välgörande skönheten förtjänar allt ett bättre namn än ett som associerar till decennier av
dålig munhygien. 
Släktnamnet Lotus är ju betydligt coolare.
Mot slutet av sommaren mognar de avlånga frökapslarna. När fröna är beredda och vädret är lämpligt spricker kapslarna längs med, och fröna slungas ut.
På alvarmarker – dvs på kalkberg med tunt jordlager som på Öland och Kinnekulle – hittar man ofta blodröda exemplar, kanske en försvarsmekanism av något slag – men därom tvista de lärde.
Lättast att förväxla Käringtanden med är nog Gulvial, men den senare har klängen – små "tentakler" som den skickar ut för att fästa sig i den omgivande vegetationen med.