Göran Schmidts hemsida

Stensötan är en trevlig liten ormbunke som till skillnad från de flesta andra står grön hela vintern. På undersidan sitter prydliga rader av sporgömmesamlingar. Dessa mognar under sommaren. Först är de gröna, så småningom när hösten nalkas har de blivit bruna. Varje liten rund samling består av något hundratal (har inte räknat, men…) sporgömmen. Vart och ett av sporgömmena innehåller i sin tur något hundratal små runda, gulbruna sporer som var och en så småningom kan ge upphov till en ny liten planta.

Under mina år som biologilärare brukade jag varje år gå ut i bergen och plocka med mig en plastpåse med stensöteblad till den stundande biologilaborationen. När eleverna var samlade och stereolupparna (som ger djupseende) framplockade fick de alla var sitt litet stensöteblad. Sedan började föreställningen. Plötsligt började det röra sig under mikroskopet. –"Usch, maskar! " brukade någon skrika. Jag ritade då på tavlan något som liknade en genomskinlig rymdhjälm med en massa små runda bollar inuti och en ryggradsliknande båge från "hjässan" till "nacken". Det föreställde ett sporgömme. Det som hände när sporgömmena torkade under mikroskoplampan var att bågen rätade ut sig, varpå klotet med sporer brast och sporerna kastades ut. Eftersom bågen inte rätar ut sig i en enda mjuk rörelse, utan med ett antal små hastiga knyckar under några minuter, så kastas sporerna ut några i taget, till dess att alla är utflugna. Det var de randiga små bågarna som eleverna trodde var maskar som rörde sig.
Du kan hitta ett foto på ett sporgömme hos en närstående art via den här länken.

I naturen är det detta som sker soliga höstdagar. Små stensötesporer slungas kors och tvärs genom skogen. En och annan har tur och hamnar på ett ställe där den kan gro och växa ut till en liten grön skiva där befruktningen sker och där sedan en ny bebis-stensöta kan växa upp.

Stensötans rötter var forna tiders naturgodis. Plockar man dem på våren eller tidig försommar smakar de sött och något liknande lakrits av en substans som heter oslandin som är kemiskt besläktat med smakämnet i lakrits. Smakar du senare på säsongen gör du inte om det. Då smakar de hemskt.

Förr i tiden kunde man köpa rötterna på apoteket precis som lakritsrot. Man använde dem som slemlösande medel vid hosta. Man har också använt dem som medel mot mask i magen, som förr var ett stort elände, framför allt på landsbygden. Även många andra ormbunkar användes till att fördriva inälvsmask. Själva ordet "ormbunke" har ingenting med det vi kallar ormar att göra – orm var helt enkelt ett annat ord för inälvsmask, och namnet syftar på just detta.