Stinknäva (Geranium robertianum)
Jag tycker att namnet på den här lilla angenäma blomman är en aning missvisande. Visst luktar den lite grand, men jag tycker mer
att den luktar något åt morotshållet. Men smaken är ju olika. Carl von Linné höll i alla fall med om att denna lilla
näva stank. Man har diskuterat hur det kom sig att han tilldelade den artnamnet robertianum. Det brukar cirkulera två versioner.
Den ena går ut på att Linné i sin barndom hade en klasskamrat som hette Robert och som luktade så hemskt illa. Den andra på att
han hade en konkurrent i en fransk botaniker med efternamnet Robert (Råbääär). I det senare fallet skulle det alltså röra sig om en illa dold
eftersläng. Själv tilldelade han sig minsann den väldoftande och sköna småländska landskapsblomman Linnéa…
Stinknävan användes som medicinalväxt redan för över 2 000 år sedan. Den innehåller blodsockersänkande
substanser och har dessutom använts i gurgelvatten mot halsfluss. Och när man fick bekymmer med vägglöss gned man in
bostäderna med den. Därav det lokala namnet "vägglusgräs".
Nävorna – det finns fler arter på Rörö – har en finurlig mekanism för fröspridning. Detta gäller även Stinknävan. Jag har beskrivit hur det går till i texten till Blodnävan.