Göran Schmidts hemsida

En gång i tiden grävde man upp en strandbeta och upptäckte att den hade en rot som var ganska söt och smaklig när man kokade den. Sedan började man välja ut extra smakliga exemplar och tog frön från dem och började en växtförädlingsprocess som fortsatt in i våra dagar. Resultatet har blivit att vi idag har både sockerbetor, rödbetor, mangold och en hel del andra slag. Men urformen, som sagt, ja den växer längs Rörös stränder. Från första badviken invid gästhamnen och längs hela västra stranden ända upp till den absoluta nordspetsen på ön finner man den. Mitt tydliga intryck är att den har ökat markant de senaste 10-15 åren. Eller så har jag blivit väldigt mycket duktigare på att känna igen den, vilket väl är en del av sanningen.

Växten är vanligen tvåårig. Som andra tvååriga växter ägnar den sitt första levnadsår till att skapa en bladrosett till solfångare. Med hjälp av solenergi och lite vatten, koldioxid från luften och en gnutta mineraler från marken tillverkar den stärkelse, socker och cellulosa och en hel del annat och lagrar detta i form av en kraftig pålrot nere i marken. Sedan övervintrar den. År nummer två använder den sig av sina besparingar och det nya årets resurser för att sätta blom och bilda frukter och frön.

Blomställningen utgörs av ett långsträckt, förgrenat ax med små gulgröna blommor som växer liggande bland sten och sand (se bilderna). Bladen är lite köttiga och anmärkningsvärt blanka och påminner om mangold. De smakar också som mangold, en delikatess att smörsteka, i synnerhet på försommaren innan blomningen.

Den första bilden är från första badviken. Den ovanligt frodiga plantan växer numera lite varstans, till exempel på den lilla konstgjorda udden omedelbart till höger när du kommer av färjan och vid första viken där piren ut till Hamnholmen börjar.